Jag har inte kunnat berätta det på flera år. Det har nästan bleknat bort som ett mönster på en gammal tapet där detaljerna knappt syns längre. De finns där om man tittar nära men annars ser tapeten bara nött ut. Men ibland hinner det ifatt mig, en tanke kan glida lite fel och orsaka en lavin av minnen. En lavin som jag sällan kommer oskadd ifrån.

Jag minns bara sekvenser av allt efteråt men jag minns tydligt den dagen då jag såg två rosa sträck på en sticka och den känslan som genast sa mig att det var en mycket fin sak som höll på att hända. Min vän som också såg de två sträcken sa saker som att allt kommer ordna sig och att jag behövde kanske sitta ner. Hon tog mig ut till hennes bil och körde mig till en strand som var grå och blåsig där hon placerade mig på en bänk. Jag vet inte vad hon trodde att stranden kunde hjälpa mig med men hon visste nog inte vad mer hon kunde göra.

Men det var Han som jag var tvungen att prata med och jag var rädd för hur han skulle reagera. Det visade sig att han inte skulle svara på tre dagar när jag ringde efter att ha berättat. Jag sa att jag var glad. Han la på luren och jag fick inte tag i honom på vad som kändes en evighet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var 21 år gammal och han 28. Men det var jag som fick ta rollen som det vuxna igenom allt det som sen hände. Och det hatar jag honom för.